De allierade beslutade att tvinga Finland att bryta sitt samarbete med Tyskland sommaren 1944. Röda armén förberedde noggrant en stor offensiv på tre fronter, där finländarna befann sig i en skyttegravsfas. Den noggrant planerade stora offensiven av Leningradfronten, kallad Vyborgoperationen, inleddes den 10 juni 1944 på Karelska näset. Även om attacken vid Valkeasaari inte var en överraskning för fronttrupperna, var den exakta tidpunkten och intensiteten det. De högre staberna hade varit tveksamma till den förestående attacken. Redan fyra dagar senare bröt ryssarna igenom finländarnas starkaste försvarslinje vid Kuuterselkä, och tio dagar efter offensivens början förlorades Vyborg.
Offensiven på den karelska fronten vid Olonets inleddes den 21 juni vid Lotinapelto. Vid denna tid hade de finländska styrkorna redan börjat sin tillbakadragning, initialt till Pisi–Saarimäki–Sammatus-linjen. Den skickliga ryska landstigningen vid Tuulos den 23 juni komplicerade avsevärt den finländska tillbakadragningen längs Ladogas kustväg mot Nietjärvi. På Maaselkä-näset inleddes den planerade finländska tillbakadragningen den 20 juni, och i mitten av juli hade striderna nått den bakre försvarslinjen.
Tyskarna på östfronten hade insett att en rysk offensiv i riktning mot huvudangreppet alltid skulle leda till ett genombrott. Finländarna lärde sig denna läxa på näset 1944. Efter en 100 kilometer lång tillbakadragning lyckades försvaret av alla vapen och försvarsgrenar med hjälp av reserver från Olonets att hålla emot ryssarna vid de bakre försvarsställningarna i Vyborgsbukten, Tienhaara, Juustilankangas, Ihantala, norr om Tali, Noskua och Vuosalmi.
Den koncentrerade artillerielden och de förbättrade pansarvärnsmöjligheterna, tack vare nya vapen som Panzerfaust och Panzerschreck, stärkte infanteriets tro på sina egna möjligheter på huvudfronterna. Stödet från Tyskland, särskilt dess flygvapen, var också betydande. De bakre försvarstriderna inleddes vid Ladogas nordöstra hörn vid Nietjärvi den 11 juli och samtidigt norr om detta ända upp till Loimola. Den sista stora striden ägde rum i början av augusti vid Ilomantsi, där de samlade trupperna uppnådde en betydande seger.
Strider på sommaren 1944 på Karelska näset
FAS 1: Huvudförsvarslinjens sammanbrott 9.6. erövrade Röda armén två baser: Sormenkärki och Mottori. 10.6. Röda armén inledde en genombrottsoffensiv i Valkeasaari med en cirka 20 km bred front från Finska viken till Lempaala och avancerade 18 km under den första dagen.
FAS 2: VT-linjens sammanbrott 14.6. Jägarbrigaden försökte sig på en motstöt i Kuuterselkä men fick dra sig tillbaka. 15.6. inrättades Staben för trupperna på Karelska näset med genlt K.L. Oesch som kommendör. 15.6. Motståndaren bröt VT-linjen i Sahakylä i Kuuterselkä. 14.-17.6. I Siiranmäki tillfogades fienden stora förluster, men även därifrån var man tvungen att retirera.
FAS 3: Förlusten av Viborg 17.6. Från Aunus flyttades trupper till Näset varav 20. Brigaden fick ansvar för Viborg. 20.6. 1944 förlorades Viborg men man kunde avvärja fiendens övergång över sundet Kivisillansalmi i Tienhaara.
FAS 4: Avvärjningssegrarna vid VKT-linjen 25.6.-6.7.1944 i Tali och i Ihantala. 9.-17.7. I Vuosalmi. 22.6.-10.7. På Viborgska viken.